Les propositions du Manifeste
pour la démocratisation de l'Europe
en librairie dès le 2 mai 2019

Manifest

Vi, europeiska medborgare med olika bakgrunder och nationaliteter, lanserar idag ett upprop för att på djupet förändra de europeiska institutionerna och Europapolitiken. Detta manifest innehåller konkreta förslag, i synnerhet ett Demokratiseringsfördrag och ett Budgetprojekt, vilka skulle kunna antas och tillämpas såsom de står, av de länder som så önskar och utan att något annat land kan blockera dem. Manifestet kan dessutom undertecknas online (www.tdem.eu) av varje europeisk medborgare som instämmer i dess budskap, och det kan framöver komma att förändras och förbättras av andra politiska rörelser som tar vid.

 

 

Efter Brexit och framröstandet av antieuropeiska regeringar i flera medlemsländer, är det inte längre möjligt att fortsätta som tidigare. Vi kan inte bara vänta på nästa utträde ur unionen eller på fortsatta nedmonteringar, utan vi bör överväga grundläggande förändringar i dagens Europa.

Vår kontinent är idag fångad mellan olika politiska rörelser, å ena sidan de som helt inriktar sig på att jaga utlänningar och flyktingar, något flera av dem också har börjat genomföra i praktiken, och å andra sidan de som påstår sig vara Europavänliga men som i själva verket bejakar en hårdför liberalism och en spridning av konkurrens till alla samhällets delar (stat, företag, regioner och individer). Ingen av dessa grupper vill erkänna att det är istället är bristen på sociala ambitioner som gjort att människor i Europa har en känsla av att vara övergivna.

Det finns dock sociala och politiska rörelser som står emot denna destruktiva utveckling och som visar vägen mot ett nytt politiskt, socialt och miljöorienterat fundament för Europa. Efter ett decennium av ekonomisk kris råder ingen brist på akuta europeiska krisområden: strukturell underinvestering i offentlig sektor (särskilt inom utbildning och forskning), ökad social ojämlikhet, accelererande global uppvärmning och bristfälligt mottagande av invandrare och flyktingar. Dessa motkrafter har emellertid ofta svårt att formulera ett konkret alternativt projekt, det vill säga tydligt berätta hur de vill organisera framtidens Europa och detta gemensamma beslutsfattande.

Vi, europeiska medborgare, presenterar i detta Manifest, samt dess tillhörande Demoktratiseringsfördrag och Budgetprojekt, en rad specifika förslag som vi nu offentliggör för allmänheten. Förslagen är inte perfekta, men de har den fördelen att de existerar. Allmänheten kan på så vis läsa dem och även förbättra dem. Förslagen bygger på en enkel övertygelse: att Europa måste bygga en egen modell som säkerställer en utveckling som är social, rättvis och hållbar för sina medborgare samt att de aldrig kommer övertygas så länge man fortsätter med vaga och teoretiskt grundade löften. Europa kommer inte återskapa förtroende hos sina medborgare om man inte visar att man är förmögen att skapa solidaritet européerna emellan samt, på ett rättvist sätt, låter globaliseringens vinnare vara med och bdra med finansieringens av den allmänna välfärden som idag är undermålig runtom i Eurpa. I praktiken skulle detta innebära att stora företag bidrar mer än små- och medelstora företag, och att de rikaste skattebetalarna betalar mer än de som är fattigare. Så är inte alltid fallet idag.

Våra förslag innehåller skapandet av en budget för Europas demokratisering som skulle kunna diskuteras och röstas igenom av en beslutande europeisk församling. Budgeten skulle göra det möjligt för Europa att skapa en särskild offentlig institution som både kortsiktigt skulle kunna hantera kriser i Europa och på längre sikt upprätta ett antal grundläggande offentliga och sociala nyttigheter inom ramen för en hållbar och solidarisk ekonomi. På detta vis skulle Romfördragets löfte om ”utjämnade levnads- och arbetsvillkor” slutligen kunna uppfyllas.

Finansieringen av denna budget, om den europeiska församlingen så önskar, skulle baseras på fyra stora europeiska skatter, vilka utgör synliga bevis för en europeisk solidaritet. Skatterna skulle beröra storföretagens vinster, de högsta inkomsterna (över 200 000 euro per år), de högsta rikedomarna (över 1 miljon euro) och kolutsläpp (med ett lägsta pris på 30 euro per ton). Om skatterna totalt sett avgränsas till 4 procent av BNP, vilket vi föreslår, skulle detta kunna finansiera forskning, utbildning och europeiska universitet, ett ambitiöst investeringsprogram för att omvandla den nuvarande ekonomiska tillväxtmodellen, finansiera mottagande och integration av invandrare, samt stöd till de som är direkt involverade i att genomföra denna omdaning. Budgeten skulle också kunna innehålla visst stöd till de medlemsstater som vill minska den regressiva beskattningen av framför allt löner och konsumtion.

Det handlar inte om att skapa ett ”transfereringarnas Europa”, i betydelsen att ta pengar från de ”dygdiga” länderna och ge till dem länder som inte betett sig lika väl. Detta uttrycks tydligt i Demokratiseringsfördraget (www.tdem.eu) genom att begränsa gapet mellan ett lands utbetalade utgifter och inkomster till 0,1 procent av BNP. Denna gräns kan höjas om det finns enighet att göra det. Det verkliga problemet är emellertid ett annat, nämligen att minska ojämlikheten inom EU:s olika länder och att investera i framtiden för alla européer, framför allt de unga, och där kan inget land få någon särställning. Dessa beräkningar inkluderar dock inte medel använda för att uppfylla ett gemensamt mål för alla länder, exempelvis kampen mot den globala uppvärmningen. Genom att vi fokuserar på en finansiering av tillhandahållandet av gemensamma vissa europeiska offentliga tjänster i alla länder, kommer denna budget för demokratisering att de facto befrämja en konvergens mellan Europas länder.

Vi måste agera snabbt. För att lyfta Europa ur dess nuvarande teknokratiska dödläge föreslår vi inrättandet av en ny folkvald europeisk församling. Denna församling skulle göra det möjligt att diskutera och besluta om europeiska skatter samt hela vår föreslagna budget för demokratisering. En sådan europeisk församling skulle kunna skapas utan man behöver ändra de befintliga europeiska fördragen.

En nybildad europeisk församling skulle naturligtvis behöva samverka med de befintliga beslutsfattande institutionerna (i synnerhet Eurogruppen där finansministrarna inom euroområdet möts informellt varje månad). Om oenighet skulle uppstå, bör dock den nya församlingen ha det sista ordet. Annars skulle dess roll som hjärtat av en ny internationell politisk plattform för partier, sociala rörelser och NGOs vara äventyrad. Det handlar alltså om dess möjlighet att få genomslag då detta initiativ handlar om att rädda Europa från den trögrörlighet som de eviga mellanstatliga förhandlingarna inneburit. Regeln om skattepolitisk enhällighet, som idag gäller i den Europeiska Unionen, har i flera år blockerat införandet av en europeisk beskattning och därmed möjliggjort, även i denna dag, en kontinuerlig skatteflykt som gynnar de rika och lättrörliga – trots utfästelser om det motsatta. Ifall inga andra beslutsregler upprättas kommer denna situation naturligtvis att fortgå ostörd.

Eftersom den nya europeiska församlingen kommer att kunna anta nya skatter och beröra själva kärnan i medlemsstaternas demokratiska, skattemässiga och sociala överenskommelser, är det viktigt att också involvera nationella och europeiska parlamentariker. Nationellt folkvalda representanter skulle ges en central roll i den nya församlingen, vilket skulle medföra att nationella parlamentsval också innebär val till den europeiska församlingen. Nationella parlamentsledamöter skulle då inte längre kunna flytta över ansvaret till Bryssel, utan istället bli tvungna att förklara för väljarna vilka projekt och budgetar som de avser att verka för i den europeiska församlingen. Genom att samla nationella och europeiska parlamentariker i en enda församling, kommer rutiner för samförvaltning att skapas som för tillfället bara existerar mellan statschefer och finansministrar.

Vi föreslår i vårt Demokratiseringstraktat att 80 procent av ledamöterna i den europeiska församlingen borde vara folkvalda representanter från de nationella parlamenten i de länder som undertecknar fördraget (i proportion till befolkningen i länderna och politiska grupper) och 20 procent från det nuvarande Europaparlamentet (i proportion till politiska grupper). De exakta andelarna kan diskuteras. Församlingen skulle också fungera med en lägre andel nationella parlamentariker (till exempel 50 procent). Enligt vår åsikt kan dock en alltför låg andel nationella representanter minska den europeiska församlingens legitimitet när det gäller involveringen av alla medborgare, vars syfte ju är att upprätta en ny social och skattemässig överenskommelse. Konflikter om den demokratiska legitimiteten hos nationella och europeiska val skulle då kunna undergräva hela projektet.

Vi måste agera snabbt. Även om det vore önskvärt att samtliga EU:s medlemsländer går med i projektet direkt, och i synnerhet de fyra största länderna i euroområdet (som tillsammans representerar över 70 procent av dess BNP och befolkning), har fördragen utformats så att det ska vara lagligt och ekonomiskt möjligt för enskilda länder och grupper av länder att ingå i projektet ifall de så önskar det. Denna sista punkt är väsentlig eftersom det möjliggör för länder och politiska rörelser, som redan nu vill se konkreta framsteg, att anta projektet eller en förbättrad version av det. Vi uppmanar härmed varje man och kvinna att ta sitt ansvar och delta i en ingående och konstruktiv diskussion om Europas framtid.